Framtiden består alltid av kärlek om man inte fyller den med rädsla.

Frottéhanduken kändes sträv mot hans nyrakade kinder och inte ens spåren av raklödder lyckades dölja den unkna lukten som fyllde Morgans näsborrar.
Kombinationen av uttorkade slemmhinnor och tvålrester förvandlade hans ögonlock till sandpapper som desperat stretade emot hans försök att se sig i badrumsspegeln.
Mögliga sträva handukar och ögonlock av sandpapper, inte ens hans egen kropp tycktes stå på hans sida idag.

Han visste vad han gjorde mot sig själv, han var fullt medveten om att han drog ner sig själv djupare i avgrunden när han vältrade sig i sin egen ångest men var lik förbannat oförmögen att göra något åt det. Han orkade inte, inte idag. Inte idag heller.
Han prövade försiktigt, trevande att forma en positiv tanke om imman på spegelglaset och nåden den skänkte honom genom att dölja spåren av ångestens härjningar i hans ansikte men tankarna fick som vanligt eget liv och han blev bara påmind om hur dåligt han mådde. "Hur fan ska man lyckas styra sitt liv med sina tankar när man inte... Ja när man inte ens orkar styra sina tankar?"
"Fan i helvete jag vill inte må såhär varför kan jag inte bara få må bra?"

I samma stund som halsen började tjockna till fick han en våldsam lust att lyssna på musik.
Han småsprang i den mån det alls är möjligt att småspringa de 6 meter som skiljde badrummet och datorn i Morgans lilla etta.
Han dubbelklickade på "NWA - Streight outta compton" och ljudet av sirener, bas och attityd fyllde rummet och armerade hans ryggrad.
Genast mådde han bättre.
"Tack" var tanken han sände tillbaka in i sig själv.
Han var glad att han faktiskt blivit visad en liten snabbfix genom att fråga innåt.

Han var precis på väg tillbaka till badrummet men först ville han nog höja lite till, "When im in the neighberhood you better duck, cuz morgan is crazy as fuck!" sjöng han med i en yttre omedvetenhet om sin egen inre insikt - insikten om att hans tack inte fick den genklang det borde ha fått.

Någonstans djut inne i morgan spreds ett läpplöst leénde i ett ansiktslöst medvetande. Trots att morgan inte lyssnat på svaren som naturligtvis funnits där för honom när han frågat, trots att han flytt i primal rädsla och dränkt alla sina möjligheter att lyssna med sin musik så hade han äntligen ställt frågorna som han så desperat behövde få svar på.
Det fanns en fast övertygelse där inne om att möjligheten skulle komma tillbaka, om och om igen tills alla frågor blivit besvarade.
Det fanns hopp och just nu var det lite mindre ångest att samsas med därinne.

Nogonting lutade sig tillbaka och njöt av ett unikt ögonblick, lika unikt som alla andra ögonblick.
Det skulle komma en dag då Morgan fullt ut skulle kunna njuta av att bara vara.
Det fanns en värld av kärlek någonstans framför honom.

Livets alla stora gåvor väntade på att han skulle ta emot dom. Tålmodigt och kärleksfullt, tidlöst och förutsättningslöst väntandes på Morgan såväl som på alla oss andra som ännu inte funnit styrkan att fullt ut unna oss att ta emot det som vi förtjänar.

Kommentarer
Postat av: zipp

jag som trodde han hette molgan ;)

2008-05-19 @ 17:52:26
Postat av: Nyfiken resenär

Nejnej, molgan? Nu är du ute å cyklar din tok. Den molganistiska läran är mycket mer verklighetsfrämmande, dock tilltalande bortsett från deras hat mot vänsterhänta och dysslkektiker.

Alfon betyder tydligen halick på danska, det visste du inte! =D

2008-05-19 @ 20:03:22
URL: http://utopiresor.blogg.se
Postat av: Inspiralia

Beskrivningen av din blogg skulle lika gärna kunnat varit min. Nyfiken gick jag därför in och läste mer om bloggen på bloggtoppen. Och vad stod det där...?Jo, att om man tycker om din blogg kanske man även gillar min.... :)
Vi "ses"!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0