Midsommarfirande 2008

Groggade med en orm på björkö, lägenhetsfest i mölndal och jag komm på mig själv med att vara berusad inne på golden days för första gången på många år...
En mycket underlig midsommar.
Jag har bara min kamera att tacka för att jag minns någonting över huvud taget.

Fler bilder kommer inom kort


Snygga tjejer borde inte få lov att sova om nätterna, de vaknar alltid en dag äldre.

Grattis på 22-års dagen min älskade livskamrat.
Aldrig förr har livet varit ett sånt underbart roligt äventyr som det är nu när du låter mig dela det med dig.
Tack för att du finns hos mig.

...galet vacker är du ;)

Vimmel - Diamond Dogs 19/6 2008 forts




Vimmel - Diamond Dogs. 19/6 2008


Vimmel - The Rose & Crown 18-19/6 2008

1

Lill-lördag.

Allt som gnagt mig har blivit löst.
Rak, ärlig och prestigelös kommunikation har i vanlig ordning fört mig frammåt.
Värmen har återvänt.

" så som i det inre, så och i det yttre"

Idag har jag ägnat mig åt praktiskt arbete, dra åt helvete vad tillfredställande det kan vara.
Vaknade runt halv åtta i morse av att hela min värld (eller mina lakan) bestog av flingsalt, sand och brännässlor.
Ta det lugnt i solen!
Sen satt jag rastlöst framför datorn och väntade på att "Den Bästa" skulle vakna innan jag kunde dra igång med borren.

488709-9

Nu ska jag ut och exploatera begreppet "lill-lördag"
Känner att jag har stora saker att vänta ikväll/natt.
Luften bär med sig dofter av äventyr och synd ;)

En hjälpande hand

Jag känner ett behov av att göra något.
Någonting för att förbättra världen.
Kanske låter det lite högtravande men det är faktiskt lite så det känns.

Den där kännslan man får innombords, den där varma lyckliga kännslan av att hjälpa en främmande människa.
Som att köpa faktum utan att ta emot tidningen eftersom man "redan har det numret"...
Att få vara den där oväntade hjälpen som man inte bett om men så svårt behöver.



Jag vill fylla varje dag med den kännslan, ibland funderar jag på att sätta allt annat i mitt liv på paus och bara dra iväg.
Långtidsvolontär kanske.
Eller "fundraiser".
Jag kommer inte till skott bara.
Om någon läser detta, som har egena erfarenheter av frivilligarbete eller liknande, kan du dela med dig av dina erfarenheter/tankar ?
Hjälp mig hjälpa.
Tack! :)

Vandalen

En mycket, mycket god vän som inte slösar bort livet på att göra något som han inte brinner för.
Denna livskonstnär kommer gå långt, han söker nämligen aldrig framgång, han följer sin inre glöd.
Mycket respekt mannen!
http://myspace.com/vandalen031
image7

Djupa bakfylletankar


Ursinnig vrede

Jag bär på en stor ilska.
Jag har hittat källan till lite av den men jag har mycket grävande kvar.
Det gör bara så jävla ont att gräva, jag har nog bara skrapat på ytan och även om jag vet att rädslan för vad som kan finnas alltid är värre än vad som verkligen finns...
Jag måste fortsätta plöja på, måste fortsätta att vara smärtsamt ärlig mot mig själv.
Hitta nya sätt att visa kärlek till mig själv.
Raseriet i mig måste bli mindre... Annars....

Blod som kokar helt jävla över.

Ibland vill jag bara sparka in dörrar, slå slå slå KROSSA! Fan vad arg jag är.
Ibland vill jag bara låta mig falla tillbaka på mina mest primitiva drifter.
Platsen där du en gång stog är nu en enda röra av tänder och blod.
Jag vet att jag kan, att jag är fysiskt och mentalt benägen.
Been there, done that.
Got a tatu tp prove it!
HATA, HATA, HATA ..... Ja, vem? Vad?


Jag tillåter knappt mig själv att hamna i ett simpelt krogslagsmål längre.
Jag är inte rädd för mig själv, det handlar inte om det. Jag är man och min ilska finns där av en anledning.
Jag vet att jag kan kontrollera den nu men den är fortfarande för stor och så innihelvetes stark.
Jag har satt tvångströja på den, kedjat den och... Kanske borde jag släppa ut den.
Jag måste släppa ut den, men hur?

Jag försöker förkroppsliga min ilska för mitt inre och ser bara bilden av en rödögd pittbull, jag menar helt rödögd..

Den nattsvarta pälsen glänser som polerad marmor, den överdrivet muskulösa kroppen skakar av återhållen vrede.
Ingen hund här inte, detta är ett monster vars decimeterlånga, rakbladsvassa tänder står som piggsvinsborst ur en mun som flödar över av blodig fradga.
Hatet står som en svart aura runt kreaturet gräset som "det" står på har förtvinat och dött.
Sen ser jag mig själv komma in i bilden och lyfta den som en docka, vänder bak dess huvud och krossar strupen med mina tänder.
Höjer vredeshunden med en rak arm över mitt huvud och slänger ner den i marken med all kraft och allt hat som någonsin existerat.
Jag krossar hans skalle med foten sammtidigt som jag bara vrålar. Skriker, VRÅÅÅÅÅLAR!!!!!
Vrålet från något som byggt upp ett tryck under bojor som plötsligt brister.
Ångestvrålet av insikten" Det hjälpte inte!"
Innan bilden bleknar hinner jag se hur mina ögon söker nya offer, nu röda. Kant-i-kant.
Som hundens.


Att slå på en sandsäck ger mig inte ett skit....
Stackars jävel som kommer i min väg när mitt raseri sliter sig loss och får en fokuseringspunkt.
Kan inte någon bara föröka, provosera mig?
Ljug för mig, gå bakom min rygg!
Ge mig en ursekt förhelvete nu innan jag äts upp helt. Kommigen, skada nån jag älskar, ge mig ett berättigande!

Just nu känns det inte troligt men...
Låt honom vara starkare, argare. Det blir bäst så.




Jag ventilerar - biskopsgårdens funniest home videos.

Ibland räcker det inte att bara skriva. Tangäntbordet blev lite av en flaskhals idag så jag satte igång kameran för att se vad som hände.
Uppmärksamhetshora? Kanske.

Äntligen.

Jag har fått något gjort idag.
Äntkligen fått tummen hur. Jag har inte vetat hur tidigare men idag gjorde jag det bara, insåg att inget fanns att förlora och kastade mig ut.

Fan vad jag mår bra!
Precis som jag alltid gör, konstigt...jag förstår inte varför det var så svårt innan. Jag trodde det var svårt.
Men jag hade fel, inget är någonsin lättare.
Precis som alltid.

Fotbollsvåld

Jag minns en tid då jag tänkte annorlunda. Jag var ung... yngre, bra mycket yngre och levde i en annan värld. Det var jag och mina bröder, mot hela jävla världen. Vi var hatade, avskydda. Marginaliserade och förkastade.
"No one likes us - we don't care!"
Skitsnack! Vi brydde oss, vi ÄLSKADE det!

Jag brann för att hata och att hatas. Brann för det enkla, rena och raka i våldet.
Brödraskapet gav mig stöd där annat svek. Alltid välkommen. Dom hade min rygg, jag hade deras.
Adrenalinet och förväntningarna... Ja, det var en lycklig tid.

Jag tror nog någonstans att jag var lycklig på den tiden, på ett sätt.
Inte på samma sätt som jag är lycklig nu kanske men inte så långt ifrån heller.

Min lycka nu känns mer värdefull, större. Varmare men även svårare.
Det finns en plats för unga våldsamma män i konventionen.
Det är nog mer hanterbart att ta ställning till och kategorisera någon som säger sig hata.
Det finns färdiga mallar.
Facken finns där redan.
Vidöppna och ständigt mottagliga för en till "sånn där".

Platsen för oss som älskar, söker kärlek och det lilla guldet i allt. Vi som vill betrakta det skenbart onda med en ständig ambition att upptäcka det inneboende goda.
Vi som vill låta oss ledas av våra hjärtan.
Jag vill inte göra det svårt för er, det är inte min avsikt.
Men jag är tänker aldrig ursäkta mig, aldrig ursäkta kärlek.
Konflikten det innebar för mig var väl att jag sammtidigt hade ett annat liv bredvid.

Arbete, familj...
Åtaganden som ständigt ställdes i konflikt med mitt våldsamma liv.
Däri låg svårigheten.
Själv tyckte jag inte att jag felade, inte så länge vi utövade vårat våld på, mot och tillsammans med andra män som ville samma sak.
Några av mitt livs vackraste minnen kommer från situationer då jag utövat brutalt våld, kryddat med adrenalinet man får av att riskera att mötas med samma.
Segerns söttma.
Helt jävla galen glädje och eufori.
Jag vet nu att mina kännslor ska styra mig.
Jag vet nu att jag inte hade fel, inte om man skalar av det och ser till kärnan av det.
Men Jag saknade medvetenhet.
Jag var del av en grupp, vars förväntningar på mig som individ tilläts styra mycket.

Jag visste inte det då.
Men jag hade alla mina (alla två) öron öppna utot, lyssna innåt hade jag väl aldrig hört talas om. Kännde jag någonsin ovilja så kallade jag det feghet, tryckte ner den.
Sen släppte jag till slut in omvärdens åsikter.
Jag var en brottslin, en huligan.
Tillslut fick dom rätt, dom skapade brottslingar.
jag tar inte ifrån någon ansvaret för sitt eget handlande, allra minst mig själv.
Jag hade lämnat mig sårbar och öppen.

Moralsikt var det inget fel, är det inget. Inte i min värd där jag sätter gränser för rätt och fel.
Två människor, eller grupper av människor som vill krydda sin tillvara av adrenalinet de får av att mäta sina krafter på det mest grundläggande manliga sättet.
Det är när omvärdens regler kommer in och försvårar som det blir problem, sammhällskostnader. Otrygghet. Andras rädsla för detta fenomen grundar sig i okunskap och ovilja att förstå. Därom är jag övertygad.

Även nu finns oförståelsen och rädslan där.
Nu när jag strävar mot att byta hat mot kärlek.
Samma tystnad, samma ryggar som vänds mot mig.
Samma blickar.



Dogboksutdrag

...Av kärlek mot mig själv måste jag ta tag i det som är kortsiktigt tråkigt men belönande på sikt.
Av rädsla för att misslyckas, bli bedömd och rentav av rädsla för att helt enkelt göra något tråkigt så flyr jag till det mindre produktiva, det mindre nyttiga, det lätta.
Fiska, WoW, skriva. Även om skrivandet ligger i gräns landet. Allt ovanstående behövs och definerar mig men inte om det andvänds som ett rädslans redskap. Då trampar jag bara in på samma gamla vägar igen.

Jag VILL ju styra upp internet-projektet.
Jag VILL montera sängben och städa
Jag är tveksam inför?Nej, jag VILL faktiskt gå till psyk!

Det är nyckeln till att ta tag i återuppbyggnaden av relationen till min familj.
Till mitt barn.
En möjlighet och en väg till en mer realistisk självbild.
Dessutom vill jag ?bolla? med en terapeut, jag har tyvärr en massa förväntningar om ett sådant samtal.
Att jag ska bli bekräftad därinne för mina fantastiska insikter är väl den fåfängaste av dom. Men lite fåfäng är jag ju...
Inte så jävla lite heller.
Mer jordnära och troligt är väl att jag kan se fram emot en stimulerande konversation med någon som delar mitt intresse för det mänskliga psyket.

Sen känner jag att jag suktar efter att bli förstådd av någon och i avsaknad av det har jag börjat leta efter oförståelse hos människor som faktiskt förstår mig bättre än vad jag förstår dom.

Det finns nog ett gammalt sår därinne från ett svek jag begick mot mig själv när jag valde sida med röster utifrån och misstrodde mig själv. Klippte mina egna vingar för att tillfredsställa andras förväntningar på mig.

Där satte jag nog huvudet på spiken.

Kanske ligger det högsta värdet jag kan få ut av de kommande samtalen just där. Det erbjuder mig en möjlighet att få det behovet tillfredsställt så jag slipper utkräva det av andra, nära och älskade som i ärlighetens namn antagligen förstår mig bra mycket bättre än jag förstår mig själv.

Eller förstog, det är därför jag älskar att skriva.
Min intuition tycks tala tydligare till mig än någonsin.

Att jag inte förstår mig själv kanske blir mindre sant för varje ord jag skriver här. Nu kan jag luta mig mot det, om samtalet på psyk mot förmodan skulle gå fel, då kan jag gå dit med glada förväntningar utan att bygga upp förutsättningar för besvikelse.
Jag går inte dit för att jag måste, jag går det för att det finns en möjlighet för mig att fårstå mig själv bättre.
Ett sätt att visa kärlek till mig själv....

Jag vill inte ställa några villkår.

Jag kan vara svag.
Jag kan tveka och tvivla - på mig själv.
Det är en brist hos mig - en av många.
Jag fruktar inte mina tvivel - jag är ju inte ensam.

Jag tvivlar inte på dig - så finner jag styrka.
Du tvivlar inte på mig - så finner du styrka.

Tack vare att vi funnit den styrkan hos varandra som vi ibland kan känna saknad av hos oss själva, har våra egna tvivel och svagheter förvandlats till viskningar som påminner oss om vad vi en gång trodde att kärlek var.
Nu kan vi omfamna våra rädslor med kärlek och tacka dom för att dom lärt oss vad kärlek inte är.

Nu blir två till en.
Nu kan jag vara helt ärlig när jag säger att jag inte är rädd att förlora dig.
Nu kan jag inse den fulla vidden av, och sanningen i, att min kärlek inte är beroende av vems säng du delar.
Nu kan vi älska utan krav och överväldigas av gränslösheten i kärlek som släppts fri från bojor.
Nu kan vi omfamnas av den och berusas.
Nu kan vi vägledas av den och leva i dess strålglans.

Det är först nu det är kärlek.

Jag älskar dig för att du är du.
Det kan du inte ta ifrån mig, inte med mindre än att du blir någon annan.

Jag älskar dig.
Du älskar mig
Du ger mig så otroligt mycket
Du är mig trogen

För det är jag dig tacksam, varken mer eller mindre.
Jag älskar dig för att du är du, några andra skäl behövs inte.

Du behöver aldrig känna att du skall vara mig till lags - min kärlek har du redan
Tro aldrig att du behöver vinna den igen.
Du vann den en gång - nu är den din.

Kärleken väller fram från mig till dig utan krav min älskade, men jag vill att du är lycklig.
Så som jag är lycklig.
För evigt.




Tack till http://vildaengel.blogspot.com för livsinsperation och att ni lade upp den här videaon på er blogg där jag såg den för första gången.

RSS 2.0
Bloggtoppen.se