Ursinnig vrede

Jag bär på en stor ilska.
Jag har hittat källan till lite av den men jag har mycket grävande kvar.
Det gör bara så jävla ont att gräva, jag har nog bara skrapat på ytan och även om jag vet att rädslan för vad som kan finnas alltid är värre än vad som verkligen finns...
Jag måste fortsätta plöja på, måste fortsätta att vara smärtsamt ärlig mot mig själv.
Hitta nya sätt att visa kärlek till mig själv.
Raseriet i mig måste bli mindre... Annars....

Blod som kokar helt jävla över.

Ibland vill jag bara sparka in dörrar, slå slå slå KROSSA! Fan vad arg jag är.
Ibland vill jag bara låta mig falla tillbaka på mina mest primitiva drifter.
Platsen där du en gång stog är nu en enda röra av tänder och blod.
Jag vet att jag kan, att jag är fysiskt och mentalt benägen.
Been there, done that.
Got a tatu tp prove it!
HATA, HATA, HATA ..... Ja, vem? Vad?


Jag tillåter knappt mig själv att hamna i ett simpelt krogslagsmål längre.
Jag är inte rädd för mig själv, det handlar inte om det. Jag är man och min ilska finns där av en anledning.
Jag vet att jag kan kontrollera den nu men den är fortfarande för stor och så innihelvetes stark.
Jag har satt tvångströja på den, kedjat den och... Kanske borde jag släppa ut den.
Jag måste släppa ut den, men hur?

Jag försöker förkroppsliga min ilska för mitt inre och ser bara bilden av en rödögd pittbull, jag menar helt rödögd..

Den nattsvarta pälsen glänser som polerad marmor, den överdrivet muskulösa kroppen skakar av återhållen vrede.
Ingen hund här inte, detta är ett monster vars decimeterlånga, rakbladsvassa tänder står som piggsvinsborst ur en mun som flödar över av blodig fradga.
Hatet står som en svart aura runt kreaturet gräset som "det" står på har förtvinat och dött.
Sen ser jag mig själv komma in i bilden och lyfta den som en docka, vänder bak dess huvud och krossar strupen med mina tänder.
Höjer vredeshunden med en rak arm över mitt huvud och slänger ner den i marken med all kraft och allt hat som någonsin existerat.
Jag krossar hans skalle med foten sammtidigt som jag bara vrålar. Skriker, VRÅÅÅÅÅLAR!!!!!
Vrålet från något som byggt upp ett tryck under bojor som plötsligt brister.
Ångestvrålet av insikten" Det hjälpte inte!"
Innan bilden bleknar hinner jag se hur mina ögon söker nya offer, nu röda. Kant-i-kant.
Som hundens.


Att slå på en sandsäck ger mig inte ett skit....
Stackars jävel som kommer i min väg när mitt raseri sliter sig loss och får en fokuseringspunkt.
Kan inte någon bara föröka, provosera mig?
Ljug för mig, gå bakom min rygg!
Ge mig en ursekt förhelvete nu innan jag äts upp helt. Kommigen, skada nån jag älskar, ge mig ett berättigande!

Just nu känns det inte troligt men...
Låt honom vara starkare, argare. Det blir bäst så.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0